I lördags var det 40-årskalas hos en god vän. I söndags gav jag mig ut i spåret. Nöjde mig med fem kilometer och valde att hålla låg puls hela vägen. Så det gick långsamt. Men det var rätt skönt. Det tog väl en stund innan jag riktigt kom in i den där meditativa rytmen men den kom till slut. Just det där att känna att orken inte tar slut. Det går att fortsätta längre. Om tid och övriga aktiviteter hade tillåtit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar