söndag 11 juni 2017

Tjejvättern - en racerapport

Väckarklockan ringde 06:00. Jag smög upp ensam medan resten av familjen fortsatte sova. På med cykelkläderna och i med lite frukost. Väskan packades kvällen innan och stod redo i hallen. Vi skulle ha min bil så jag hängde på cykeln, konstaterade att skor och hjälm fanns med och så körde jag och plockade upp kompisen.

Vi var inte ensamma med cyklar på bilen på väg till Motala. Det var bara att sälla sig till ledet och vara glad att vi hade gott om tid. Följde skyltningen till parkeringen och hamnade långt från starten. Men på morgonen var vi ju pigga och glada och hoppade på cyklarna och cyklade till starten ca 3,5 km. Det kändes inte särskilt långt. Då. På hemvägen kändes det som en mil, och blev inte bättre av att vi inte kollat kartan så vi tog en omväg på kanske en kilometer extra...

Nummerlappshämtningen gick jättesmidigt. En eloge till organisationen för det. Vi hade gott om tid. Åt lite second breakfast, shoppade i stadiumtältet, vilade på en parkbänk. Inget regn än så länge.

10:06 gick starten. Vi hade kommit överens innan om att det var ok för den andra att cykla ifrån. Vi hade trots allt bara tränat tillsammans en enda gång, och hade dålig koll på hur vi själva skulle reagera under loppet. Första gången i ett cykellopp för oss båda. Det var lite trångt precis i starten, men efter tre fyra km blev det lite luftigare. Vi hängde ihop i början. Småpratade lite. Kände in. Jag hade legat bakom först. När det blev luftigare la jag mig bredvid, tills det kom ett nytt snabbt gäng bakifrån. Jag gled in framför kompisen för att vara ur vägen, och fortsatte trampa på. Upptäckte ganska snabbt att hon hade halkat efter. Jag drog ner farten lite grann för att hon skulle komma ifatt, men det gjorde hon inte så då bestämde jag mig för att köra på i min egen takt.

Första depån är i Borghamn efter 32 km. Jag hade bestämt innan att jag skulle stanna i alla depåerna och äta det som fanns i stort sett. Men jag hade även egen vattenflaska och faktiskt 10 st geléhallon med mig. Efter att vi hade cyklat igenom Vadstena körde jag åt sidan, drack lite och åt två hallon. Ett för varje mil. :) (när jag kom i mål hade jag åtta geléhallon kvar, men de där två satt fint efter två mil).

I Borghamn var det trångt vid infarten till depån. Jag var säker på att jag skulle ramla med cykeln men lyckades klicka loss skorna och sätta ner foten innan det blev kritiskt. Lång kö till dryck och bulle (saltgurka, kaffe -åh så gott!, blåbärssoppa, vetebulle, saft, vatten och energidryck). Eftersom jag var orolig att få vätskebrist hade jag druckit lite för mycket före starten så det var bara att ställa sig i toakön också. Passade även på att få hjälp att pumpa bakhjulet lite bättre. Efter punkteringskursen häromkvällen hade jag inte fyllt på tillräckligt med luft, men inte så farligt.

Precis när jag skulle ge mig av dök kompisen upp. Vi sa hej, men kom överens om att jag skulle fortsätta direkt utan att vänta in henne. Jag hade pausat gps-klockan vid stoppet, men här hängde jag nog minst en kvart, troligen lite mer.

Upp på cykeln igen, utan att ramla. Tycker fortfarande att det värsta är starten, för att hitta rätt med iklicken utan att tappa balansen. Kvällen före loppet skulle jag ta en testrunda runt kvarteret hemma för att kolla att hjulen satt fast och växlarna var i ordning, och nog 17 satte jag knät i asfalten precis utanför köksfönstret innan jag kom iväg... Det gjorde mer ont i stoltheten än i knät, och jag kände tack och lov inte av det under loppet trots ordentligt skrubbsår. Kanske till och med att det var lite bra, för jag lärde mig att det inte gjorde särskilt ont, och jag var nog lite mindre rädd för att tappa balansen under loppet än jag var innan jag ramlade. Fast det känns som en väldigt töntig vurpa...

Tillbaks till loppet. Direkt efter depån, verkligen direkt efter, typ 50 meter efter, kom backen uppför Omberg. Grannen hade sagt innan att det bara var att växla ner och fortsätta trampa. Sagt och gjort. I med lägsta växeln, och trampa. Många gick. Jag trampade på. Fnittrade lite när jag insåg att det skulle gå. Fantastiskt att verkligen känna nyttan med klickskor. Jag har ju inte cyklat i nån backe förut, men jag kände hur jag både trampade och drog samtidigt. Kul!

Här nånstans tror jag att det regnade.

Det var en tuff backe, men det gick. Mycket nöjd att inte kliva av och gå. Sen är jag ju rätt feg, och fick löjligt orimlig svindel när vi cyklade den smala vägen med branten precis på höger sida, utan räcke. Jag såg mig själv vingla till och komma ner i gruset, eller rent av åka utför branterna, men det gjorde jag så klart inte. Fast det gick långsammare för mig här. Jag gillar ju inte nerförsbackar, och väntade bara att det skulle bli lika brant nerför som uppför. Det blev det inte. Det kom ju nerförsbackar, men ingen särskilt brant. Lite krokigt och småläskigt bara.

Stannade i Alvastra och drack lite vatten, och tog en nötkräm som jag hade i fickan. Sen trampade jag på. Vi hade antagligen medvind här, för det kändes lätt. Jag sneglade på klockan då och då och låg på över 25 km/h varje gång. Körde om ganska många.

Det var vackert. Rspsfält, dimma över fälten, åkrar, kyrkor. Inte särskilt många bilar, och de som var ute och körde tog bra hänsyn till oss cyklister. Lite folk här och där som hejade och vinkade. Jag cyklade och log. Förvånad över att allt kändes så bra. Lite ont i vänster axel och arm. Hängde väl lite för mycket på armarna istället för att hålla mig uppe med coremusklerna. Men på det stora hela inga krämpor. Jag kände mig stark.

Plötsligt var vi framme vid depån i Rök. Redan?!  hann jag tänka, och hörde samtidigt ett par andra tjejer säga "vi kör förbi", men jag gled in och stannade ändå. Lika trångt här och långa köer. Jag nöjde mig med bulle och saft som var närmast. Även här pausade jag klockan. Det var nog mitt snabbaste depåstopp. Tiden går fort, kanske bortåt 10 min ändå. Jag spanade efter kompisen, men såg henne inte.

Från Rök till Skänninge var min överlägset snabbaste etapp. Enligt klockan låg jag runt 27-28 km/h i snitt. Snabbt för mig! Det var ett nerförslut där jag släppte på och klockade in på 42km/h som snabbast. Har aldrig varit över 40 tidigare. Var dock tvungen att profylaxandas eftersom det gick så fort och det är så läskigt!

Jag kände mig fortfarande stark. Det var roligt. Nånstans vid Bjälbo började jag lägga upp strategin för att köra halvvättern nästa år.

Sen kom regnet igen. Mer än bara några enstaka droppar.

I Skänninge möttes jag av familjen. Underbart! De hade kaffe med mjölk med till mig. Vi pratade en stund, och maken hann bli lite frustrerad över att jag inte cyklade vidare nån gång. Jag hämtade cykeln för att ge mig av, och då plötsligt passerade kompisen! Bäst att jaga ifatt!

Jag kom ikapp ganska snart. Hon var rätt trött, och hade ont. Hon hade stannat för massage en gång pga kramp, men det var bättre nu igen. "Tror du vi hinner under sex timmar?" frågade hon mig. Då hade vi varit ute i drygt 4 timmar, och hade drygt 2 mil kvar. "självklart!!" sa jag. Jag hade kunnat köra ifrån henne, men kände att jag ändå inte var ute efter nån särskild tid. Det skulle vara roligare att vi kom i mål tillsammans. 

Vi kom överens om att jag skulle försöka dra henne, och hon kunde ligga precis bakom mig. Det gick hyfsat. Lite svårt att hitta rätt hastighet. Jag drog ifrån några gånger och fick vänta in, men efter ett tag fick vi rytm i det hela.

De negativa tankarna kröp in i huvudet på henne, men jag kände mig fortfarande stark och försökte peppa så gott jag kunde. Vi nötte på. Det regnade av och till. När vi äntligen kom in i Motala passerade vi parkeringen där bilen stod, men då hade vi vittring på målet och vägrade ge upp.

Vi korsade mållinjen samtidigt.

Saknade dricka och kexchoklad efter målgång. Det hade suttit fint. Kanske missade vi det. Det kanske fanns nånstans. 

Vi parkerade cyklarna och hämtade ut väskorna. Kommunicerade lite med de närstående på hemmaplan. Sen letade vi efter duscharna. Där kunde de verkligen ha skyltat lite bättre. Vi gick först till fel skola, där allt var låst och stängt, och sen hittade vi en annan skola men det var inte självklart var omklädningsrummet låg. Nåja, vi fick duscha till slut.

Efter duschen gick vi tillbaka till målområdet. Hämtade ut lite kycklingsallad och dricka. Åt, var fortfarande hungriga men bestämde att vi ville hem. Tog fel väg till parkeringen som sagt, men när vi väl kom fram till bilen flöt allt på bra.

Jag hade en jätterolig dag! Det var första gången i livet jag gjorde nåt liknande under så lång tid. Den officiella tiden slutade på 5:20 nånting. Min klocka som pausades i depåerna säger att jag fikade i nästan trekvart! Nästa år ska jag korta av depåstoppen! När jag körde fem mil på träning för ett tag sen landade jag på 2:20, så drömmen om 4:40 föddes där. Jag tänker tycka att jag nådde mitt mål bra, om jag räknar bort kaffe och bulle...

Å andra sidan är ju fika också viktigt.