8 km

Igår tog jag långa vägen hem från jobbet igen. Först ett litet varv i Jägarvallen, sen vidare längs flygfältet förbi återvinningscentralen och in på spången i Kärna mosse. Den spången alltså! Den är så himla rolig att springa på! :)

De första fem kilometrarna kändes mycket bra att springa! Jag höll långsamt tempo, medvetet, men jag hade ork och energi att springa hela vägen utan att benen kändes stumma, och faktum är att den fjärde kilometern var också min snabbaste! kul! Sen blev benen stumma, lungorna knöt sig, och huvudet yrsligt, och de sista tre gick betydligt sämre. Promenerade till och med genom skogen efter järnvägen  på slutet.

Men ändå! 8 km sprungna första dagen i veckan. De första 5 gick i 7-minuterstempo. Bra jobbat!

Och den där spången... den ger mig glädje och energi. Jag sprang med ett leende på läpparna och hälsade glatt på folk jag mötte. Och även om jag blev trött så är det stor skillnad jämfört med tiden när jag inte åt järntillskott. Jag blir trött, men jag orkar! Det är en snudd på euforisk känsla. Så skönt att kroppen svarar. Oh joy! 

Helgrunda med sällskap

Sonen följde med på cykel idag. Jag hade hoppats på lite draghjälp, men det var snarare jag som drog honom istället.

Vi bunkrade upp med lite smågodis i en påse, och en liten vattenflaska i fickan, och gav oss iväg. Han låg efter mig hela tiden, och jag väntade in, bad honom att försöka ligga bredvid för att ge draghjälp, småprata lite mm, men det var svårt. han blev trött. Vi pausade första gången med första godisbiten efter 1 km (utanför receptionen till Campingen). Sen satt vi på en sten vid 2 km. Vid 3 km var vi under vägen i tunneln och petade i gruset med en pinne. Sen höll han ut till ca 4,5 km då vi kom fram till lekplatsen vid Kärna kyrka. Där lekte vi (han) i klätterställningen och gungorna en stund och sen orkade vi sista biten hem igen, förbi åkern upp i skogen.

Mitt inne i skogen vid Kärna Mosse körde vi fartlek, på hans initiativ faktiskt. Jag fick springa lite i förväg, så kom han i full fart på cykeln och jag hängde med så långt jag orkade. Det var kul, men jag orkade så klart inte så många sådana rusher. Klockan mätte mitt maxtempo till 3:04 min/km. Bra gjort av mig!

På det stora hela kunde jag ändå konstatera att det gick hejdlöst långsamt (ca 10 min/km i snitt inklusive pauserna), men jag blev aldrig trött under turen egentligen. Jag orkade hela tiden springa, det var sonen som bromsade. Sådana pass är också värdefulla!

Jag kommer definitivt att ta med honom igen, men nästa långpass (vilket förhoppningsvis blir i eftermiddag) föredrar jag nog att köra ensam trots allt. Liiite snabbare ska det nog gå. :)

Intervallallalla på lunchen.

Idag hade jag och kollegan pratat om att springa tillsammans på lunchen. Tyvärr stämde inte våra kalendrar överens om när lunchen var idag, så jag sprang ensam. Tog en km genom skogen till vägen bredvid flygfältet, och sen körde jag 15x30/30. Idag kändes det äntligen rätt bra! Jag hade energi till att faktiskt köra alla 15 intervallerna (tog en minuts vila mellan 7 och 8) och på helt ok tid enligt klockan också. Tycker jag själv. klockan säger snitttid för alla intervallerna på 4:42. Lite långsammare på några, och lite sanbbare på någon.

Jag testade att försöka öka stegfrekvensen på slutet när jag började bli trött, och faktum är att jag kom upp i bra kadens och schysst tid. Jag kanske fick lite mer mjölksyra, men jag ska verkligen kämpa för att öka frekvensen när jag springer "vanligt" också. Det blir ju lätt så att jag sjunker ner och försöker ta stora kliv "bakifrån" istället för att vara på tå och trampa ifrån, kanske framförallt när jag blir trött.

Hur som helst. Glädjen i att orka 15 intervaller, och även kunna jogga tillbaka till Ericsson utan att känna mig döende! 

MIndre än 20 mil kvar på 15 veckor, och lite mindervärdeskomplex

Idag sprang jag i planerat lugnt tempo hemifrån, via Glyttinge, ner förbi åkern och upp vid Kärna kyrka, in över mossen, under järnvägen och upp mot villaområdet igen. Mycket trevlig runda. Men ganska frustrerande. Det kändes fint, superbra faktiskt de första 3, lite trögare på fjärde, och femte tvingade mig att gå nån meter uppför en backe. Men de första fem var ändå ok. Sen fick jag jätteont i magen, och det gick betydligt sämre de sista 2,5 kilometrarna. Jag var nöjd ändå. Jag gjorde det, och jag nådde mitt distansmål den här veckan.

Några timmar senare hade även maken hunnit var ute på löprunda. Han var nöjd. "När jag springer så här långsamt känns det som att jag kan springa hur långt som helst!". Jag undrade så klart vad han har för tempo, och idag när han sprang jättelångsamt i 14 km höll han 5:45/km.

Mhm. Min snittid låg på 7:56 totalt, men de första fyra gick i ganska jämnt 7-minuterstempo. Jag vet att jag bara ska jämföra mig med mig själv, men jag kan inte låta bli att lite frustrerat sloka med axlarna och tänka att det jag presterar är skitdåligt. :( Jag tänker sura lite nån timme, senare ska jag komma ihåg att jag förutom att jag har sprungit drygt 5 mil på fyra veckor, faktiskt har yogat på fredagarna och styrketränat på gymmet ett par gånger, och dessutom med järnbrist. Jag är inte det minsta rädd för att ge mig ut på rundor som är längre än fem kilometer. Jag kör intervallpass ibland. Jag drar ihop ett lag till en löpartävling. Det har hänt mycket de senaste åren. Men allt det där ska jag tänka på senare, efter rabarberpajen och kaffet, när jag har surat klart. 

Mjärdevistafetten

Igår smällde det!
På första sträckan Jimmy, som sa "ca 15 minuter" och klockade in på 13:52, 2:a sträckan tog Stefan på 14:07. Jag på 3:e 17:43 (6:06 snittid) vilket jag är mycket nöjd med! Över förväntan! Christoffer körde sista sträckan, snabbast i laget på 13:34.

Det var kul! Jag gillar stafetten. jag gillar distansen 3 km, och det där att kunna ta rygg på någon, fast ändå slippa trängas. Kanske springa om ett par stycken.

Det gick ju faktiskt rejält över förväntan. Jag var rädd att jag inte skulle klara att komma under 20 minuter, men det gick ju finfint. Nästa år ska jag neråt 15! Det kan jag klara. I know it! Dessutom är det ju snart dags för tjejlidingö i så fall... Då ska jag vara i form.

Många gnällde på att det var kvavt och varmt igår, och att vädret ställde till det för tiderna. Jag vet inte. Jag led inte nämnvärt över värmen, utan det var nog mer som vanligt att energin helt enkelt tar slut. Men jag sprang hela vägen utan att gå överhuvudtaget, och hade dessutom krafter kvar att öka efter uppförsbacken, så det blir definitivt godkänt.

Jag var lite rädd att inte känna igen Stefan som skulle växla över till mig. När jag stod och väntade utan glasögon insåg jag att jag såg löparna som kom ner mot mål ganska dåligt, kunde mest urskilja färgen på kläderna - och vilken färg hade han egentligen på tröjan?!? Men det gick så bra så. Inget jag hade behövt stressa upp mig över. Det är intressant vilket fokus man har. Även när jag kom in till mål var jag så fokuserad på att se Christoffer för att kunna lämna över stafettpinnen så jag har ingen aning om ifall det stog fler i startfållan och väntade eller inte...

Rolig kväll helt enkelt! 

Några ord igen om järnbrist

Jag fick äntligen provsvaren igår. Jag ligger inom normalintervallen, men väldigt nära den lägre gränsen för både hb och depåvärden. Inte sjukligt, men eftersom jag alltid tidigare har haft bra hb i alla fall (senast jag kollade i blodbussen låg det på 149) tänker jag att det nog verkligen ändå är så att jag har känt av sämre värden. Depåerna har jag ju aldrig mätt tidigare.

Jag fortsätter äta Niferex ett tag till!

Jag upplever själv att det känns bättre nu än för några veckor sedan. Jag tror det hjälper. Jag tycker att jag har mer energi. Blir inte riktigt lka trött av att gå uppför en trappa tex. Jag kommer ju aldrig att få veta om det bara är placeboeffekt, av att jag tror att jag ahr järnbrist och att jag tar en tablett som jag tror hjälper mot det och då upplever jag att det blir bättre. Men det spelar ju faktiskt ingen roll om det är placebo eller medicinskt bevisbart - känner jag mig piggare och mer energisk så gör jag! Och det är bra.

Strax ska vi springa Mjärdevistafetten. Jag är mentalt inställd på att göra en bra tid. Jag tror att det finns hopp om samma tid som förra året! Jag har börjat visualisera mig själv springa och ta i uppför sista backen, över krönet, rakt framåt några meter och så neråt höger mot målet. Nu är jag sugen och peppad! Ska hämta en kaffe latte och ladda med den och en banan. Om en och en halv timme är det dags att byta om och röra sig mot starten. 

Kettlebells! (för att jag själv ska komma ihåg...)

Jag vill ha kettlebells! Jag inbillar mig att det skulle hjälpa mig att komma till skott med hemmaträning. Och samtidigt vet jag att jag har svårt att få till det hemma. Kanske är det ytterligare ett prylbegär. Kanske blir den bara stående och samlar damm. Men det skulle vara kul att testa. Jag inbillar mig också att en orsak till ingen hemmaträning är för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag skulle vilja inreda en träningshörna hemma, med matta, gummiband, pilatesboll (som är pumpad), kettlebell, och foamroller. Jag tror att det skulle bli roligare att träna då. Men jag behöver att barnen inte leker runt med det.

Tänker nog önska mig en 8-kilos kettlebell i julklapp. Har fått tips om att köpa dem på Rusta - billigt och praktiskt. Kalle Zackari Wahlström kör visst med 48-kilos emellanåt, men hey, 8 är mer än noll!

Här finns Move it Mamas lilla kettlebellguide. Bra läsning!