Jag är en sån som springer

Long time no see. Det betyder inte att jag har slutat träna. Helt. Det har gått sämre på sistone, men jag har fortfarande mitt mål på 25 sprungna mil före årsskiftet inom räckhåll, men jag får nog ta och snäppa upp mig till 15 km i veckan för att det ska lyckas helt.

I lördags var jag i Vadstena på testkonferens. I bilen på väg dit nämnde han som körde att han hade tagit med löpargrejer. Jag var tyst en liten stund, sen pep jag att jag också hade det. Och vi kom överens om att ge oss ut på en runda tillsammans. Läskigt, men roligt. Jag var tveksam hela tiden. Det usla träningssjälvförtroendet dök upp om och om igen. ”Jag är inte så snabb”, ”jag har fokuserat på att springa längre sträckor snarare än snabbt på sistone” etc. Det visade sig att Kristian inte hade sprungit särskilt mycket alls, och aldrig längde än fem km egentligen. Plötsligt kände jag mig lite kaxigare. Och väl ute upplevde jag inte någon gång att jag var för långsam. Jag tyckte nog snarare att vi var ganska jämna. Det var visserligen jag som föreslog först att vi skulle vända tillbaka, men det var mest för att jag ville hinna med ett besök i SPA:et innan middagen också. Det gäller ju att få ut det göttaste av allt!

Kristian hade varit klok och tagit med pannlampa, vilket vi hade nytta av. Vi sprang från Vadstena Klosterhotell längs Vättern fram till kanalen in mot slottet. Där går en pir ut i sjön, med en liten fyr längst ut (den syns med lite god vilja som en kritvit prick ungefär mitt i fotot). Den ville jag till. De var dock ingen som helst belysning därute. 

Tack vare både sällskap och pannlampa tog vi oss ut på udden och rundade fyren. I mörkret lyckades jag missa en pollare i sten bredvid fyren, så jag drog i knät i toppen av den med full fart. Det gjorde ont, och jag blev livrädd att dyka i vattnet med huvudet före, men lyckades få upp balansen och klarade att springa vidare. Dagen efter var det svullet och smärtsamt, och med sårskorpa. Hå hå ja ja vad man utsätter sig för. J Men det var riktigt roligt både att springa i Vadstena, och kanske mer att springa tillsammans under en konferens. Att våga. Mycket nöjd. Jag kan ju faktiskt. 

Nu håller jag på att leta efter en cykel. Har på rekommendation av min cyklande kollega börjat luta åt att köpa ny cykel på lokal cykelaffär – inte minst för att lätt kunna få hjälp med service eftersom jag är inkompetent på sånt själv. Han rekommenderade även att gå med i klubben för att på så vis kunna få rabatt på cykel, reservdelar och tillbehör. Har inte gått med i klubben än, men det kan jag nog tänka mig att göra. Igen ger sig det dåliga träningssjälvförtroendet till känna: ”inte ska väl jag, jag är inte värdig att vara medlem, tänk om de andra tror att jag är bra på att cykla om jag går med i klubben, tänk om de genomskådar mig som bluff…”

Har jag skrivit nåt längre stycke om dåligt träningssjälvförtroende? Jag tror inte det. Jag kanske borde. Jag är så eländigt trött på det! Men det är svårt att komma ifrån. Jag har ärligt talat fortfarande svårt att säga om mig själv att jag är en sån som springer. Det tar emot. Jag vet inte varför. Jag ÄR ju en sån som springer? Snittar 13 km uppdelat på 2-3 ggr i veckan de senaste 14 veckorna. Visst 17 får jag säga att jag är en sån som springer!! Dessutom yoga-ish, step/funktionell träning, styrkelyft… Totalt 4-5 olika pass i veckan sedan i somras (undantaget en vecka då sjukdom stoppade).

Idag ska jag springa. Jag är en sån som springer.