söndag 11 juni 2017

Tjejvättern - en racerapport

Väckarklockan ringde 06:00. Jag smög upp ensam medan resten av familjen fortsatte sova. På med cykelkläderna och i med lite frukost. Väskan packades kvällen innan och stod redo i hallen. Vi skulle ha min bil så jag hängde på cykeln, konstaterade att skor och hjälm fanns med och så körde jag och plockade upp kompisen.

Vi var inte ensamma med cyklar på bilen på väg till Motala. Det var bara att sälla sig till ledet och vara glad att vi hade gott om tid. Följde skyltningen till parkeringen och hamnade långt från starten. Men på morgonen var vi ju pigga och glada och hoppade på cyklarna och cyklade till starten ca 3,5 km. Det kändes inte särskilt långt. Då. På hemvägen kändes det som en mil, och blev inte bättre av att vi inte kollat kartan så vi tog en omväg på kanske en kilometer extra...

Nummerlappshämtningen gick jättesmidigt. En eloge till organisationen för det. Vi hade gott om tid. Åt lite second breakfast, shoppade i stadiumtältet, vilade på en parkbänk. Inget regn än så länge.

10:06 gick starten. Vi hade kommit överens innan om att det var ok för den andra att cykla ifrån. Vi hade trots allt bara tränat tillsammans en enda gång, och hade dålig koll på hur vi själva skulle reagera under loppet. Första gången i ett cykellopp för oss båda. Det var lite trångt precis i starten, men efter tre fyra km blev det lite luftigare. Vi hängde ihop i början. Småpratade lite. Kände in. Jag hade legat bakom först. När det blev luftigare la jag mig bredvid, tills det kom ett nytt snabbt gäng bakifrån. Jag gled in framför kompisen för att vara ur vägen, och fortsatte trampa på. Upptäckte ganska snabbt att hon hade halkat efter. Jag drog ner farten lite grann för att hon skulle komma ifatt, men det gjorde hon inte så då bestämde jag mig för att köra på i min egen takt.

Första depån är i Borghamn efter 32 km. Jag hade bestämt innan att jag skulle stanna i alla depåerna och äta det som fanns i stort sett. Men jag hade även egen vattenflaska och faktiskt 10 st geléhallon med mig. Efter att vi hade cyklat igenom Vadstena körde jag åt sidan, drack lite och åt två hallon. Ett för varje mil. :) (när jag kom i mål hade jag åtta geléhallon kvar, men de där två satt fint efter två mil).

I Borghamn var det trångt vid infarten till depån. Jag var säker på att jag skulle ramla med cykeln men lyckades klicka loss skorna och sätta ner foten innan det blev kritiskt. Lång kö till dryck och bulle (saltgurka, kaffe -åh så gott!, blåbärssoppa, vetebulle, saft, vatten och energidryck). Eftersom jag var orolig att få vätskebrist hade jag druckit lite för mycket före starten så det var bara att ställa sig i toakön också. Passade även på att få hjälp att pumpa bakhjulet lite bättre. Efter punkteringskursen häromkvällen hade jag inte fyllt på tillräckligt med luft, men inte så farligt.

Precis när jag skulle ge mig av dök kompisen upp. Vi sa hej, men kom överens om att jag skulle fortsätta direkt utan att vänta in henne. Jag hade pausat gps-klockan vid stoppet, men här hängde jag nog minst en kvart, troligen lite mer.

Upp på cykeln igen, utan att ramla. Tycker fortfarande att det värsta är starten, för att hitta rätt med iklicken utan att tappa balansen. Kvällen före loppet skulle jag ta en testrunda runt kvarteret hemma för att kolla att hjulen satt fast och växlarna var i ordning, och nog 17 satte jag knät i asfalten precis utanför köksfönstret innan jag kom iväg... Det gjorde mer ont i stoltheten än i knät, och jag kände tack och lov inte av det under loppet trots ordentligt skrubbsår. Kanske till och med att det var lite bra, för jag lärde mig att det inte gjorde särskilt ont, och jag var nog lite mindre rädd för att tappa balansen under loppet än jag var innan jag ramlade. Fast det känns som en väldigt töntig vurpa...

Tillbaks till loppet. Direkt efter depån, verkligen direkt efter, typ 50 meter efter, kom backen uppför Omberg. Grannen hade sagt innan att det bara var att växla ner och fortsätta trampa. Sagt och gjort. I med lägsta växeln, och trampa. Många gick. Jag trampade på. Fnittrade lite när jag insåg att det skulle gå. Fantastiskt att verkligen känna nyttan med klickskor. Jag har ju inte cyklat i nån backe förut, men jag kände hur jag både trampade och drog samtidigt. Kul!

Här nånstans tror jag att det regnade.

Det var en tuff backe, men det gick. Mycket nöjd att inte kliva av och gå. Sen är jag ju rätt feg, och fick löjligt orimlig svindel när vi cyklade den smala vägen med branten precis på höger sida, utan räcke. Jag såg mig själv vingla till och komma ner i gruset, eller rent av åka utför branterna, men det gjorde jag så klart inte. Fast det gick långsammare för mig här. Jag gillar ju inte nerförsbackar, och väntade bara att det skulle bli lika brant nerför som uppför. Det blev det inte. Det kom ju nerförsbackar, men ingen särskilt brant. Lite krokigt och småläskigt bara.

Stannade i Alvastra och drack lite vatten, och tog en nötkräm som jag hade i fickan. Sen trampade jag på. Vi hade antagligen medvind här, för det kändes lätt. Jag sneglade på klockan då och då och låg på över 25 km/h varje gång. Körde om ganska många.

Det var vackert. Rspsfält, dimma över fälten, åkrar, kyrkor. Inte särskilt många bilar, och de som var ute och körde tog bra hänsyn till oss cyklister. Lite folk här och där som hejade och vinkade. Jag cyklade och log. Förvånad över att allt kändes så bra. Lite ont i vänster axel och arm. Hängde väl lite för mycket på armarna istället för att hålla mig uppe med coremusklerna. Men på det stora hela inga krämpor. Jag kände mig stark.

Plötsligt var vi framme vid depån i Rök. Redan?!  hann jag tänka, och hörde samtidigt ett par andra tjejer säga "vi kör förbi", men jag gled in och stannade ändå. Lika trångt här och långa köer. Jag nöjde mig med bulle och saft som var närmast. Även här pausade jag klockan. Det var nog mitt snabbaste depåstopp. Tiden går fort, kanske bortåt 10 min ändå. Jag spanade efter kompisen, men såg henne inte.

Från Rök till Skänninge var min överlägset snabbaste etapp. Enligt klockan låg jag runt 27-28 km/h i snitt. Snabbt för mig! Det var ett nerförslut där jag släppte på och klockade in på 42km/h som snabbast. Har aldrig varit över 40 tidigare. Var dock tvungen att profylaxandas eftersom det gick så fort och det är så läskigt!

Jag kände mig fortfarande stark. Det var roligt. Nånstans vid Bjälbo började jag lägga upp strategin för att köra halvvättern nästa år.

Sen kom regnet igen. Mer än bara några enstaka droppar.

I Skänninge möttes jag av familjen. Underbart! De hade kaffe med mjölk med till mig. Vi pratade en stund, och maken hann bli lite frustrerad över att jag inte cyklade vidare nån gång. Jag hämtade cykeln för att ge mig av, och då plötsligt passerade kompisen! Bäst att jaga ifatt!

Jag kom ikapp ganska snart. Hon var rätt trött, och hade ont. Hon hade stannat för massage en gång pga kramp, men det var bättre nu igen. "Tror du vi hinner under sex timmar?" frågade hon mig. Då hade vi varit ute i drygt 4 timmar, och hade drygt 2 mil kvar. "självklart!!" sa jag. Jag hade kunnat köra ifrån henne, men kände att jag ändå inte var ute efter nån särskild tid. Det skulle vara roligare att vi kom i mål tillsammans. 

Vi kom överens om att jag skulle försöka dra henne, och hon kunde ligga precis bakom mig. Det gick hyfsat. Lite svårt att hitta rätt hastighet. Jag drog ifrån några gånger och fick vänta in, men efter ett tag fick vi rytm i det hela.

De negativa tankarna kröp in i huvudet på henne, men jag kände mig fortfarande stark och försökte peppa så gott jag kunde. Vi nötte på. Det regnade av och till. När vi äntligen kom in i Motala passerade vi parkeringen där bilen stod, men då hade vi vittring på målet och vägrade ge upp.

Vi korsade mållinjen samtidigt.

Saknade dricka och kexchoklad efter målgång. Det hade suttit fint. Kanske missade vi det. Det kanske fanns nånstans. 

Vi parkerade cyklarna och hämtade ut väskorna. Kommunicerade lite med de närstående på hemmaplan. Sen letade vi efter duscharna. Där kunde de verkligen ha skyltat lite bättre. Vi gick först till fel skola, där allt var låst och stängt, och sen hittade vi en annan skola men det var inte självklart var omklädningsrummet låg. Nåja, vi fick duscha till slut.

Efter duschen gick vi tillbaka till målområdet. Hämtade ut lite kycklingsallad och dricka. Åt, var fortfarande hungriga men bestämde att vi ville hem. Tog fel väg till parkeringen som sagt, men när vi väl kom fram till bilen flöt allt på bra.

Jag hade en jätterolig dag! Det var första gången i livet jag gjorde nåt liknande under så lång tid. Den officiella tiden slutade på 5:20 nånting. Min klocka som pausades i depåerna säger att jag fikade i nästan trekvart! Nästa år ska jag korta av depåstoppen! När jag körde fem mil på träning för ett tag sen landade jag på 2:20, så drömmen om 4:40 föddes där. Jag tänker tycka att jag nådde mitt mål bra, om jag räknar bort kaffe och bulle...

Å andra sidan är ju fika också viktigt.


söndag 14 maj 2017

Back in business

Sen jag bytte jobb i mitten av februari har mina träningsrutiner dalat. Jag har inte ens fått ihop 10 pass i månaden i mars och april... Men nu känner jag att jag är tillbaka igen, åtminstone på väg tillbaka.

Hittills har jag fått ihop 6 pass i maj. Två var av cykel, spring och cirkelpass på gym. Jag är framförallt glad över att joggen känns lite som att den kommer igen.

Idag sprang jag tre km. Kort distans, men skön pga bestämde mig för att hålla jämt tempo hela vägen. Det gjorde jag, förutom i slutet av sista kilometern. Jag kände att jag hade krafter kvar så jag tog i lite.

Jag tänker att transportjogg hem från jobbet är en himla bra grej. Det vill jag få till igen.

I övrigt nöjd med cyklingen faktiskt. Det går liiite snabbare för varje gång. Jag tror att jag kan klara Tjejvättern på 4 h, men jag är inte alls säker.

När det går i över 35 km/h känns det livsfarligt. Jag cyklade i nerförsbacke och tänkte "jag vill ha mc-kläder!!!". Men det gick bra alltihop. Skönt. Fast det är läskigt när det går snabbt.

tisdag 9 maj 2017

Björngång och planka

På jobbet är det hälsomånad. Det innebär bland annat att det finns specialpass för oss anställda på luncherna tisdagar och torsdagar, gratis och på betald arbetstid. Idag var första tillfället. Jag gick så klart dit, en sån möjlighet ville jag inte missa,

Tänkte att det dessutom var bra att komma i tid, vilket ledde till att jag stod där alldeles ensam i nästan tio minuter innan nr 2 kom. Sen kom ingen mer. Väldigt konstigt tycker jag faktiskt. Men vi två hade det desto roligare.

Kollegan ska springa göteborgsvarvet, och det var uppmuntrande för mitt eget dåliga träningssjälvförtroende att se att jag var bättre än honom i åtminstone några av övningarna. Skadeglädje kanske, men ändå. Det är bra för mig att inte bara jämföra mig med marathonlöpare och vasaloppsåkare.

Jag var riktigt bra på plankorna, squats och höga knän. Fick beröm. Däremot är grodhopp sjukt jobbigt, och björngång, för att inte tala om det ledaren kallade gående bordet. Nåja, det kan alltid bli bättre. På torsdag är nästa träningspass.

måndag 1 maj 2017

Shopping svettigare än cykling

Idag var det 25% rabatt på det mesta på en sportaffär nära dig (eller mig då förstås). Eftersom jag har tyckt att det har varit lite obekvämt på mina cykelrundor tänkte jag att jag skulle köpa ett par cykelbyxor till bra pris. Jag var nog inte ensam om att ha tänkt det för det var väldigt utplockat, men det fanns några olika modeller. Jag tog med ett gäng, plus ett par toppar in i provhytten.

Pust. Trångt och svettigt. Men till slut hittade jag en outfit som jag kände mig nöjd med. På vägen till kassan råkade jag plocka med mig en ny cykelhjälm och en träningsjacka också. Allt detta till ett pris på totalt 750 kr. Möcke nöjd med det.

På eftermiddagen var vi bjudna på fika en bit utanför stan, så jag lastade räsern på bilen och tog med mina nya kläder. Cyklade hem sen, ca 17 km.

tisdag 18 april 2017

Status efter påsk

Jag upptäckte att jag har fått några nya följare på mitt instakonto, och eftersom jag har länken till den här bloggen där kan det ju hända att någon hittar hit. Så då är det väl dags för en uppdatering minsann!

Cykel:
Jag har köpt en Scott Speedster Contessa 35. En mycket trevlig cykel. :) Jag har inte hunnit köra så många mil på den än, men igår blev det äntligen en knappt tvåmilarunda runt åkrarna i bygden. GPS-klockans batteri tog slut efter 5 km, så jag får klara mig utan tider och distanser på den rundan. Lika bra det kanske. Än så länge fokuserar jag på att bli god vän med cykeln, få in bromsandet och hantering av växlar i "ryggmärgen", och balans. Jag noterade att jag förstår varför cykelbyxor har stoppning, och att en windstopperjacka vore trevligt att ha. Jag behöver alltså shoppa ännu fler grejer, så synd... Haha! Största delen av tiden på cykeln satt jag med ett leende på läpparna. Den är lättcyklad, och svarar bra på tramptagen. Roligt, roligt. Ser fram emot fler och längre rundor när (om) det blir lite varmare. Än så länge har jag gott hopp om att Tjejvättern ska bli en trevlig upplevelse. Jag har spanat in banprofilen och kollat kartan. Börjar så smått förbereda mig mentalt. Det är inte särskilt långt kvar till den 10 juni!

Simning:
Crawlkursen är avslutad sen länge. Sista tillfället hade vi videoinspelning med individuell analys. Roligt och nyttigt! I söndags var familjen i badhuset, och jag tog en liten stund i träningsbassängen med några teknikövnignar och sim. Även i söndags klarade jag en hel 25-meterslängd inklusive andning - men jag har fortfarande fel teknik. Får inte ut luften tillräckligt för att kunna andas in på rätt sätt. Överlever, men får mjölksyra i benen och blir grymt andfådd. Det kändes överlag ganska stressigt när jag simmade. Behöver simma mycket mer för att få in lite flyt i andningen. Men det märks framsteg, plus att det går mycket snabbare att simma 25 meter frisim än bröstsim även för en rookie som mig.

Jag känner mig väldigt nervös inför Vansbro tjejsim. Kollegan har bestämt sig för att hoppa av. Hon  klara inte att lära sig simma tillräckligt för att våga ge sig ut i iskallt öppet motströmsvatten. Jag förstår henne helt och fullt. VI fortsätter och gör de andra momenten tillsammans. Och så är jag lite tacksam över att vi trots allt anmälde oss tillsammans, för annars skulle inte jag heller göra tjejsimmet. Måste fixa en våtdräkt. Simningen är mitt sämsta element. Men det ska nog gå det också, med en hel del vilja.

Löpning:
Sen jag bytte jobb har jag inte fått till springrutinerna igen. Det går hemskt dåligt. Jag har varit ute några gånger på kväll/helg, men jag behöver få till lunchjogg eller transportjogg hem från jobbet. Dags att planera in det i kalendern! Vi har inte anmält oss till Lidingö tjejlopp än, men det börjar väl vara dags. Jag behöver träna på att springa i backar. Där tappar jag mycket fart.

Skidorna:
Tja... de har fått sin skyddsvallning inför sommaren och ligger undanstoppade i förrådet och väntar på nästa säsong. Det känns också under kontroll. Jag har i stort sett bestämt mig för att även anmäla mig till Kristinaloppet i Norberg eftersom jag inte vill riskera att missa resultat på Tjejvasan - tänk om jag blir sjuk?! Men jag väntar ltie med det.

Yoga:
Jag fortsätter med regelbundern yoga. Skönt och nyttigt. Det känns som att smärtorna i höger höft ger med sig lite grann, så det finns hopp. Men tålamod, tålamod. Yogan är fantastisk för bålstyrka också. Det kändes när jag cyklade att yogan fyller sin funktion även för cykling! Stark bål, lång ryggrad, avslappnade axlar... 

fredag 3 februari 2017

Tävlingsdag

Igår kväll låg luften tung i stugan av alla vallaångor. Det finns två stycken vallaställ, här i stugan, som har körts hit från Linköping i olika bilar. Alla de andra längdskidåkarna vallade för fullt. Det var glidvalla och fästvalla, och vallaväck gör om gör rätt. Jag satt still i en fåtölj och tittade på och tänkte att jag klossar på nåt lager i spåret precis före start. Lite pga lat, lite pga mindervärdeskomplex eftersom flera av dem har vallaboxar större än en stor verktygslåda med sig... Någon gav mig till och med en liten gliring om att jag kanske också borde bry mig om skidorna.

Hur som helst.  Efter frukost kände jag att det var dags att lägga på ett lager VR45. Detvar den vallan jag redan hemma i linköping trodde att jag skulle använda. Jag skulle starta sist av alla (en halvtimme efter förste startande) så jag tog det lugnt i stugan. Plötsligt kom en av de mest entusiastiska vallarna småspringande tillbaka till stugan. "jag måste valla om! Jag har inget fäste! Vad lägger ni på?" det var en kille hemma också "ja, swix blå extra..."  "nej, nej, nej. Det är ju det jag har!  Det funkar inte! Idag behöver man VR45, och det har jag inte."  Då höll jag fram min lilla plastpåse med tre vallaburkar. "du kan få låna av mig". Ridå. Dagens bästa ögonblick. Det kommer jag att leva på länge. :)

Sen tävlade vi. Jag deltog i D40 10km. Jag kom på tredje plats! (av tre startande i den tävlingsklassen, men medalj är medalj!). Officiell tid 59:20. Det är jag nöjd med,även om en annan kille i min stuga körde 20 km på 57 minuter...

Efter lunch gav jag mig ut igen. Ett varv på Burusjöspåret, drygt 12 km. Jag blev trött, men det är så fint spår, och jag hade riktigt trevligt.

Just nu planerar jag att ta fjället runt strax efter frukost, en lång lunchpaus, och sen Burusjöspåret igen imorgon eftermiddag, kanske inklusive våffla i våffelstugan. Jag skulle egentligen vilja simma lite imorgon med.  Öva crawl och andning. Vi får se.




torsdag 2 februari 2017

På plats i idrefjäll.

I morse lämnade jag barnen på dagis och fritids, sen satte jag mig i en bil med några kollegor, och så körde vi till Idrefjäll. Lunchpaus i Borlänge. Efter inpackning i stugan tog några av oss en tur till skidspåret. Jag åkte ett varv på Femman. Sköna uppförsbackar. Livsfarliga nerför! Jag plogade hela vägen. Funderar nu på om jag vågar satsa i spåret imorgon...



tisdag 31 januari 2017

Ditt och datt

I januari klockar jag in 14 träningspass. Jag förstår inte hur det har gått till. Jag tycker inte att jag har tränat alls... Men träningsappen visar yoga, simning, längdskidor och styrketräning. Plus en joggingrunda. Uppenbarligen tränar jag mer än jag tror. Lite skönt att kunna konstatera att det nog har blivit en vana som jag bara gör.




Crawlkurs idag igen. Vi andades. Jag invigde min näsklämma och badmössa. Vilken skillnad näsklämman gjorde på drunkningskänslan!! Det kändes knappt svårt, och de andra sa att det såg riktigt bra ut när jag simmade. Roligt! 9 armtag. Ca 15 meter.


I lördags längdskidor i Hackefors. Jag åkte utan klocka och mobil. Det kändes väldigt bra! Kroppen börjar hitta muskelminnet igen. Det ger hopp inför Idreresan.


Igår drog jag till med ett ostrukturerat pass i gymmet. Knäböj, utfallssteg, bänkpress, axelpress, stångrodd, marklyft, mag/ryggövningar och till sist en clown. Idag har jag träningsvärk.
Jag borde valla och packa väskan. Vi åker till Idrefjäll på torsdag morgon. Det ska bli kul! Jag packar skidor, baddräkt (och näsklämma) och en bok. Jag tror att timmarna ska räcka till allt!

tisdag 24 januari 2017

Mer simning

Idag var tredje kurstillfället för crawlen. Vi fortsatte träna på att andas ut under vattnet. Pysande utandning. Gärna i rytm. Ut - ut - in - ut - ut - in... Tretakt. Jag som är van från gruppträningspass att tänka i åttor... fjärdedelstakt. 1-2-3-4-5-6-7-8, och andas i fyror när jag springer... Men nu ska jag träna tretakt.

Vi gjorde supermanövning. Att ligga på sidan i vattnet, med ena handen och armen sträckt rakt framåt, blicken ner mot bassängbotten, och andra handen längs med kroppen vilande på höften. Och så benkickar tills syret tar slut i musklerna.


fredag 20 januari 2017

Andas ut under vatten

Jag tog open water dykarcertifikat för ett gäng år sen. Då minns jag att ett av mina största problem var att andas under vatten - trots regulator och annan utrustning. Den mentala blocken att hålla andan under vattenytan... Jag har inte dykt sen dess (fast då var jag både i Australien och Thailand i flera veckor så det var ändå lätt värt pengarna!) men jag har samma mentala spärr fortfarande. Jag märker det vldigt väl på crawlkursen. Vi har inte riktigt kommit till andningsmomentet än, försöker fortfarande koordinera ben, armar och huvud, men vår kursledare uppmanar oss att andas ut under vattnet så att vi kan bara andas in ovanför vattenytan.

Mhm. Joråsåatt...

Jag kämpar. Jag håller andan en god stund, sen tvingar jag mig att blåsa ut med kraft. Det blir jättekonstigt. Sen håller jag på att drunkna för att mitt invanda andningsmönster från alla annan träning är att andas ut genom munnen och in genom näsan. Tänk själv hur bra det blir att hålla andan i tio sekunder. Komma på att man gör det, tänka "blås ut, blås ut!", blåsa ut med kraft (inte andas normalt alltså, det vet jag inte hur man gör på beställning tydligen) och sen direkt försöka dra in luft genom näsan. Inte så bra.

Till nästa tisdag ska jag köpa en sån här:

måndag 16 januari 2017

ERIM i Idrefjäll 2-5 februari

Hej hopp, nu har jag anmält mig till ERIM i Idrefjäll. Jag är anmäld i motionsklassen och kommer att åka 10 km individuellt (tror jag). Och dagen efter är det stafett 3x5 km som jag visst också är anmäld till...

Det blir nyttigt med ytterligare träningspass. Jag ser det som träning även om det heter tävling. Jag har inga ambitioner att göra nåt resultat.

Jag vill åka Platten och Burusjöspåret också, men det ska jag nog hinna med. Och ändå läsa lite bok på kvällen. Det ska bli skönt och roligt! 

Familjeskidläger

I helgen var vi i Ånnaboda med skidklubben på familjeskidläger. Det var fokus på barnvänliga teknikövningar. Mycket lek, men oerhört nyttigt att träna på att se skidorna som en naturlig förlängning av kroppen. Nu kan jag göra lappkast till exempel. Och behärskade i alla fall 90 graders sväng i nerförsbacke utan att ploga...

3 familjer, 5 barn. 2 stugor.

Avslutningsvis tog vi två varv runt Ånnabodasjön. Ett varv var 2,5 km. Barnvänligt och ganska roligt, lättåkt spår. Albin och jag tog ett varv ensamma först, men han ville gärna köra ett varv till tillsammans med de andra. Det var kul!

Jag har ingen aning om hur många kilometrar jag fick ihop totalt, och det gör inget. Det var roligt, gav skidvana och en första genomkörare av längdskidmusklerna. 

Crawl

I tisdags började min crawlkurs. Jag var lite nervös innan. Bland annat cyklade jag så tidigt hemifrån att jag hann med några hundra meter simning innan kursen ens började.

Det visade sig vara jätteroligt, och inte särskilt läskigt. Vi tränade att flyta, som stjärnor, både på rygg och på mage. Och så fick vi öva benkickar. Först som balettdansöser vid kanten, låta benet pendla fram och tillbaka. Sen fick vi med flythjälp ta oss hela längden - första 25 m med huvudet övanför vattenytan hela tiden. Andra vändan med ansiktet i vattnet, och så rakt upp och andas när behov uppstod. Gräsligt jobbigt! Att det är så tungt att kicka en längd! :D

Det är 8 tillfällen med kurs. Jag vill se till att komma iväg och träna mellan tillfällena också - men tiden?!? 

Vad hände med december?

December. En månad som försvann. Lika delar jobbstress och familjestress, och sjukdomar och elände. Jag vet inte var december tog vägen, men nu är december borta. Glömt. Long gone.

Det roliga är att om jag kollar i träningsappen så fick jag ihop 14 träningspass i december. Har ingen aning om hur det gick till. Eller jo, det var väl lite som vanligt. Rutinerna räddade mig. Tisdagsjobb på skidklubben, onsdagsstep på jobbet, fredagsyoga... och så en och annan promenad/joggintur utöver det.

Men på det stora hela tappade jag träningslust, och valde helt sonika att lyssna på mig själv och min kropp. Så kan det gå.

Uppnådde aldrig målet på 25 mil från nån gång i augusti till årsskiftet, men landade på en bit över 20 mil i alla fall och känner glädje över det.