Idag stod ca 5 km löpning på schemat. Jag tyckte att barnen behövde komma ut ur huset så jag frågade om de ville cykla bredvid mig när jag sprang. Det ville de. Det kändes som en bra idé när vi var hemma. Jag skulle få sällskap och de komma ut. Win win liksom.
Det gick bra till en början. I ganska hyfsat tempo tog vi oss mot skogen. Efter en dryg kilometer tyckte äldsta att det började kännas långt, och ville ta en genväg. Han fick cykla före en egen väg, medan lilla och jag höll oss till cykelbanan.
Vi pausade en stund vid utegymmet. Testade lite olika grejer där. Det hade regnat så det var ganska blött, och halt. Men kul. När regnet drog igång igen tyckte vi att det var dags att vända hemåt.
Av oklar anledning blev äldsta sur och stack iväg i full fart åt motsatt håll till den väg jag hade föreslagit. Jag hade ingen chans att hinna med honom. Lilla var orolig och bekymrad som vanligt när storebror blir arg. Efter en stund kom han faktiskt tillbaka och vi kunde prata och diskutera vilken väg som var mest lämpad att ta hem.
Stora fick cykla före. Lilla tjatade hål i huvudet på mig på hemvägen. Det var inte någon mental avkoppling att ta barnen med på ett träningspass. Just nu är jag osäker på om jag gör om det, i närtid. Jag tycker fortfarande att det är en bra idé, i teorin, men det är väldigt mycket mer påfrestande än att bara springa med sig själv som sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar